Du lyser

Jag ska aldrig glömma den dagen när du fick mig att förstå. När du tog dig in i mitt liv, in i min hjärna. Den dagen när du gjorde mig synlig för mig själv. Du fick mig att känna att här hör jag hemma, här är jag trygg och här vill jag vara. Inget annat var egentligen viktigt. Du lyste och jag kunde inte sluta le. Jag sa, du är nästan för bra för att vara sann. Dina fingertoppar skrev fina saker på min hud. Du var så fin, jag kunde inte sluta le.

Jag ser dig ibland. Du lyser fortfarande, men för någon annan än mig.



Det är när livet håller på att rasa samman som man lär sig något om sig själv och om vad man vill. Vad som är viktigt. Och man blir tvungen att ta itu med sig själv. Förra veckan var för mig en lärdom i att man inte kan, eller bör, vara alla till lags. Vem tackar dig för det? Jag fick också lära mig att allt (jag jag tror faktiskt allt) går att lösa. Dessutom är människor mer förstående än vad man tror.

Lite Vardagskomik

Ja okej, "historien" som följer nu kanske inte är världens roligaste men i alla fall.. Idag: Vaknar upp på jobbet (och nej, jag hade inte råkat somna där utan det var liksom meningen, jag jobbade natt) tar mig hem för att hämta lagboken (idag började juridiken som vi ska ägna oss åt fram till jul) och äta en stadig frukost bestående av havregrynsgröt med solroskärnor, linfrön och blåbär. Mjölk till detta. Och så hembakt bröd med smör och ost. (Jag fullkomligt älskar frukostar. (Ibland när jag inte kan sova fantiserar jag om vad jag ska äta till frukost dagen efter och då blir liksom magen glad, och som vi alla vet- är magen glad, är människan glad.)

Nu virrade jag in mig på en massa som inte hade med saken att göra..

I alla fall till historien, efter att ha tittat på en mycket psykologiskt krävande film tidigare i eftermiddags kände jag att jag behövde ta mig ut! Sagt och gjort, på med träningskläder och ut på promenad! Har gått 10 m och blir omsprungen av en kille som verkar bo i grannhuset. Inget konstigt med det, folk springer faktiskt ibland. Av någon anledning tänkte jag; Tänk om det skulle bli så att vi var ute och sprang/gick exakt lika lång tid och därmed kommer tillbaka exakt samtidigt. (Ja, man tänker så mycket konstigt) Hur som helst fortsätter jag min promenad med p3 i öronen. Nu till det komiska: När jag, efter sisådär en halvtimma knallar upp för backen som leder till mitt lägenhetshus får jag se en människa komma joggande från höger. Vem kunde detta vara, om inte "springkillen".