Har precis läst ut en bok, en underbar bok, som satte igång tankarna hos mig. Boken var den finaste jag läst på länge och just nu känns det nästan fel att påbörja en ny bok, denna ska nog få finnas kvar i mina tankar ett tag till. Faktum är att jag vill inte bli av med den här känslan som jag har inom mig just nu. Det är som om man känner personerna i boken, faktiskt mer än vad det känns som att jag känner några av de personer som står mig närmast i livet. Visst är det underligt. Åh vad jag önskar att jag kunde få följa dessa personer vidare genom livet. Att jag fick vara en del av deras liv, och de en del av mitt. Igår natt hade jag svårt att sova, det var så mycket som snurrade i huvudet, tankarna gick ungefär såhär:
Det handlar om känslor, livet. Allt handlar om känslor
Att få känna att man är levande
Att vara levande i det man gör
Om ord - val av ord
Att forma meningar, att förmedla
Det viktigaste är inte att förstå,
utan att tillåta sig att känna
Att leva i känslan,
och att ta till vara den känslan
Det handlar också om tid
Att ge sig själv tid att uppleva och att uppskatta
Att ge sig själv tid att känna
och att våga leva i denna känsla
Det är en konst att kunna sätta ord på det man känner
Att tala om det man känner är att blottlägga en del av sitt inre,
men att inte göra det är som att inte leva livet fullt ut
Två människor som delar sitt innersta med varandra - som blottlägger en del av sitt inre - är bland det finaste som finns
Det är vackert, det är skört, det är en del av det fina med livet
Livet är långt mycket mer än vad som går att upplevas
Det är så mycket större än vad en människa kan förstå
Genom att sätta ord på det vi ser, upplever och känner kan vi tillsammans finna mening och en väg att vandra genom det som kallas livet
